Fysisk aktivitet har många gynnsamma effekter på människans psykiska hälsa. Det psykiska välbefinnandet stöds särskilt av motion som sker på fritiden.
Pauliina Husu, ledande forskare vid UKK-institutet, arbetar med befolkningsundersökningar kring motion, kondition och hälsa. Husu undersöker hur finländarna motionerar, från skolbarn till vuxna och äldre. I sitt arbete undersöker hon också hur motion kan främja det psykiska välbefinnandet.
Vissa av motionens effekter märks genast, en del över en längre tid. Motionen har en omedelbar uppiggande effekt, då nervsystemet och musklerna aktiveras. När kroppens ämnesomsättning ökar, försnabbas också blodflödet till hjärnan, varvid avlägsnandet av slaggämnen som orsakas av stress och belastning blir effektivare. Som en följd av detta blir humöret bättre.
Regelbunden motion kan också stöda andra hälsosamma levnadsvanor. Den bidrar till att upprätthålla måltidsrytmen och förbättra sömnen, under vilken kroppen och sinnet återhämtar sig och laddar sig inför följande dag.
– De som rör på sig regelbundet somnar ofta lättare och deras sömn är mer enhetlig. Under sömnen rengörs hjärnan också från slaggprodukter, preciserar Husu.
Fysisk aktivitet har också neurobiologiska effekter. Utsöndringen av neurotransmittorer som dopamin, serotonin och noradrenalin ökar, vilket förstärker känslan av välbefinnande. Enligt Husu har man funnit att motion ökar utsöndringen av flera tillväxtfaktorer. Den viktigaste av dessa är nervtillväxtfaktorn BDNF, som påverkar hjärnans plasticitet, stöder bildandet av nya nervkopplingar och därmed förbättrar till exempel minnet och inlärningen.
Motion som passar en själv ökar välbefinnandet
Forskning visar att motion på fritiden stöder det psykiska välbefinnandet bättre än motion som sker på arbetet. På sin egen tid kan människan själv påverka sin fysiska aktivitet, medan den på arbetet ofta styrs utifrån. Husu lyfter fram självbestämmandeteorin, enligt vilken tre grundläggande psykologiska behov utgör pelarna för individens välbefinnande: självbestämmande, kompetens och samhörighet.
Motion på fritiden stöder självbestämmandet, då människan får röra på sig i enlighet med sina egna värderingar och intressen och får känna att verksamheten är betydelsefull för hen själv.
– Vissa njuter av trädgårdsarbete och upplever det som meningsfullt och viktigt, medan krattning och ogräsrensning för andra kan upplevas som ett tvång, beskriver Husu och poängterar att vilken typ av motion som ger en glädje är mycket individuellt.
Generellt sett kan man inte fastställa att just en viss typ av fysisk aktivitet skulle vara bäst för sinnet.
– Vissa njuter då de får röra på sig på egen hand och längtar till exempel efter att få gå ensamma ut i skogen. Också forskningen har visat att skogen är en miljö som stöder välbefinnandet och återhämtningen. Det finns dock människor för vilka naturen känns främmande, och då får man inte någon positiv effekt av att röra sig där.
Att motionera på en nivå som passar ens egna resurser, kunskaper och färdigheter tillgodoser behovet av kompetens. Människan känner att hen har möjlighet att utveckla sina färdigheter. Motion ger upplevelser av kompetens, stärker självkänslan och skapar en känsla av att man har kontroll över sitt liv. De långsiktiga effekterna av fysisk aktivitet återspeglas i en persons övergripande funktionsförmåga – när man orkar röra på sig, orkar man också bättre i vardagen. Husu anser att motion kan vara mycket nyttigt också för personer med rörelsestörningssjukdomar.
– Om man kan röra på sig trots sina begränsningar kommer det också att återspeglas i humöret. Att upprätthålla rörlighets- och funktionsförmågan möjliggör ofta mycket mer. Livssfären är mer omfattande och man har möjlighet att delta i aktiviteter som är viktiga för en själv och ta del av socialt umgänge.
Att röra på sig tillsammans med andra uppfyller individens behov av samhörighet, varvid människan upplever att hen är accepterad och uppskattad och känner sig som en del av en gemenskap.
Motion hjälper mot nedstämdhet
Personer som rör på sig mer har färre symtom på depression än genomsnittsbefolkningen. Enligt Husu kan motion fungera som en skyddande faktor mot depression. Motion har också visat sig vara nyttigt vid behandling av depression som en del av vårdhelheten. Undersökningar har visat att rask ansträngning som gör en andfådd har bättre inverkan på depressionssymtomen än mycket lätt motion.
– All slags rörelse kan ändå vara bättre än att vara stilla.
Med motionens hjälp kan man också lösgöra sig från obehagliga situationer, tankar och känslor. Husu nämner att motionsformer som kräver mycket koncentration, såsom dans och bollspel, kan vara särskilt effektiva.
– När man fokuserar på att göra någonting kan man släppa de tråkiga saker som snurrar i ens tankar och få distans till situationen. Sedan kanske det inte längre ser så illa ut som man först trodde.
”En rullande sten blir inte mossig”
Längst bort i den grönskande trädgården till ett egnahemshus i Kangasala mognar gurkor och tomater. Harri Taipale, 70, förevisar den kommande skörden i sitt växthus. För honom är trädgårdsskötsel en av de lättare hobbyerna. Taipale, som idrottat sedan barnsben, rör fortfarande aktivt på sig.
Motion är en viktig del av Taipales vardag. Sin uthållighet tränar han genom att flera gånger i veckan gå stavgång tillsammans med sin fru, och dessutom cyklar han på sommaren och skidar på vintern.
– Efter en promenad känner man sig ofta avslappnad på ett trevligt sätt och sömnrytmen hålls i skick. Motionen håller en igång och man har energi över också till andra saker.
Taipale tror att motion är viktigt också med tanke på den psykiska hälsan. Han har svårt att föreställa sig hur livet skulle vara utan idrott.
– Min fru beskriver mig som en genompositiv människa. Inte vet jag hurdan jag vore, om jag inte hade rört på mig hela livet. Ibland har jag haft lite lägre perioder, men nog mer sällan.
För drygt tio år sedan diagnostiserades Taipale med dystoni. Det första tydliga symtomet på sjukdomen var blefarospasm, dvs. ögonlockskramper, som gjorde att hans ögon ofrivilligt stängdes, och därmed kunde han inte längre köra långa sträckor med bil. Senare utvecklade han cervikal dystoni, vilket gjorde att han började bita sig i tungan och kinden. För fyra år sedan fick Taipale en DBS-apparat.
– Alla andra symtom försvann, men min röst har inte återhämtat sig. Botox hjälpte tidigare för stämbanden, men det får man inte längre i Tammerfors.
I bollsporter måste man fokusera
Som sin käraste motionsgren nämner Harri Taipale volleyboll, som han har spelat sedan ungdomen. När han var i femtioårsåldern gick han med i Kalevan Lentopalloilijats serie för mer erfarna. När han spelade med de skickligare spelarna sade han ofta att han överträffade sig själv och fick uppleva glädje över sina framgångar.
– Jag började från en lägre nivå så jag måste träna mer. I veterangrenar går vissa bakåt, men själv kunde jag bli ännu bättre.
Det som var överraskande var att blefarospasmen inte störde volleybollshobbyn, utan ögonlockssymtomen försvann då han spelade.
– När bollen var i luften hölls ögonen öppna. Det berodde säkert på att jag var ivrig och fokuserade på spelet.
Taipale slutade med veteranvolleybollen när muskelstyrkan började försämras. För tre år sedan visade sig symtomen vara muskelreumatism. Numera spelar han volleyboll mer lättsamt vid Tammerfors navigationssällskaps träningar.
Kamratstöd från kompisar och motion
En gång i veckan spelar Taipale pelkkis, en lättare racketsport som påminner om tennis och badminton, och som spelas som singel- eller dubbelspel. Alla deltagare har en rörelsestörningssjukdom och spelen fungerar också som kamratstöd.
– Att röra på sig tillsammans och uppmuntra andra gör att man själv också försöker mer. Många har olika besvär och man mår garanterat bättre av att röra på sig än att stanna hemma.
Den sociala biten är en viktig del av lagspelen och Taipale medger att det är viktigt för honom att träffa kompisarna. Dystoniföreningens kamratstödsträffar, där man delar med sig av tips och idéer, är också betydelsefulla för honom.
– Där får man höra om olika möjligheter att röra på sig. Även om benen inte längre skulle bära så finns det ändå hobbyer.
Det är tråkigt att muskelkraften har avtagit, men Taipale säger att han har accepterat att han har fått sänka sina krav på grund av sina besvär. Det viktigaste är att rörelseförmågan finns kvar. Han har också tvingats operera båda höfterna och ena knät, och han har lyckats rehabilitera sig själv exemplariskt snabbt efter operationerna. Taipale tror att var och en skulle ha nytta av motion.
– Man håller kroppen i skick och symtomen lindras. Jag vet inte om jag kan vara en förebild för någon, men min attityd är att en rullande sten inte blir mossig.
Tävlingar och nya grenar intresserar
Fortfarande väntar Harri Taipale särskilt på turneringarna. Han medger att han är tävlingsinriktad och att det känns trevligt att vara framgångsrik. I pelkkis-tävlingarna har han alltid kommit på medaljplats, både ensam och tillsammans med sitt par.
– Nog måste man besegra motståndarna på något sätt. När jag var yngre var det viktigare med individuella grenar, men nu är det roligare att vinna tillsammans med en kompis.
Taipale är inte rädd för att lära sig nya saker, utan han blir lätt intresserad av olika idrottsgrenar. Ibland stannar han upp vid padelbanan för att följa med spelet, som han själv ännu tänker pröva på när han får tillfälle. Motion är viktigt för Taipale, men han tar det ändå inte på alltför stort allvar. Det finns mer innehåll än så i livet.
– Om barnbarnen kommer på besök kommer träningen i andra hand. Men nog får man röra på sig ändå – när fyraåriga Aapeli kommer ut är det svårt att hänga med i promenadtakt!
Text och bild: Heli Selin Översättning: Maria Vikman
Hermolla 3/2025
